När jag var ute på min promenad innan idag så gick jag förbi kyrkogården... vilket jag brukar göra på mina långpromenader. Jag fick ett infall att gå in till mormor och morfars grav. Väl där bestämde jag mig för att gå genom kyrkogården till utgången närmast mitt hem istället för att gå tillbaka. Strosade där i morgonkylan, förbi gamla gravar... människor som föddes på 1800-talet. Plötsligt mitt framför mig fanns det en ny grav... jag läste på den och det visade sig vara en expojkväns lillebror som dog tragiskt förra året, jag kände honom när han var 16år... för 10 år sedan. Jag skänkte en tanke till hans storebror och läste datumen på gravstenen, tänkte efter lite och idag är det 1 år sedan han dog. Kan inte låta bli att tänka att det finns nån däruppe som ibland styr våra steg... jag har aldrig förr varit i den delen av kyrkogården.